Ska vi ha ett samhälle som begränsar eller ett som ger möjligheter?

Jag vill se ett samhälle där dess skyddsnät inte bara fångar in utan agerar studsmatta för att lyfta människor tillbaka igen.

Ett sådant samhälle litar mer på individernas inneboende krafter. Tar tillvara alla människors möjligheter och alla människors inneboende vilja att bidra till samhällsbygget. Detta utifrån varje enskilds människas förmågor.

Visst är det en systemförändring. Men det är en förändring med fokus på vårt gemensammas bästa, på att alla har ett värde och att alla kan bidra med något.

Vi människor har inte ett lika värde. Vi människor har ett unikt och okränkbart värde. Det är kristdemokratins fokus och det går jag till val på.

Ha en bra helg!

Detta står att läsa på DN debatt där vår partiledare, Göran Hägglund, skriver om vänsterpartiernas ”kvoteringsoffensiv” om de skulle vinna valet i höst.

Jag konstaterar som så många gånger förr att politiker på vänsterkanten vill styra människors liv i detalj. Om inte människor gör de val som dessa politiker tänkt sig kommer kvoteringslagar, tvångslagar och skattestyrningar att se till att människor gör som de vill.

Någonstans går gränsen för vad politiker ska lägga sig i. Är det måhända toppstyrning alla Marx som ska gälla i Sverige framöver?

De konstaterar att det är omöjligt att via en lönekarriär lyckas med detta. Det måste ske i princip via arv eller lyckade investeringar i rätt tid.

Sverige och Danmark är de länder som efter skatt har den mest jämlika inkomstfördelningen i världen. Hela den breda medelklassen är ihoptryckt i ett smalt inkomstspann.

Hela 40 % av befolkningen har ingen eller negativ nettoförmögenhet. En procent av befolkningen är dock riktigt rika. De äger 20 % av den samlade förmögenhetsmassan.

Slutsatsen är att sambandet mellan inkomst och förmögenhet inte finns i Sverige. Ska du kunna samla ihop ett kapital krävs andra åtgärder och förutsättningar än via inkomsten.

Är det rättvist?

Som vanligt i denna typ av ”letande-efter-sanningen” kommer vi aldrig att få exakt klarhet i alla frågor. Till stor del beroende på att sanningen kanske inte är svart och vit i detta fall.

Det som vi faktiskt vet (vad jag vet i alla fall) är att alla affärer gjorda i Tyskland, köp av kolkraft och kärnkraft, är gjorda före valet 2006. Dessa köp gjordes alltså innan Alliansregeringen tillträdde. Styrelsen i Vattenfall är de som alltid är ansvariga för verksamheten inför ägaren i detta fall staten.

Det kan ju aldrig undgått Vattenfalls styrelse på vilket sätt regeringen (ägarna i detta fall) ser på frågorna kring satsningarna på förnyelsebara energikällor. Om detta fomellt plitats ned eller inte på ett ägardirektiv är ju i sig inte en obetydlig fråga men kan inte av styrelsen tas som intäkt för att köra sitt eget race.

I kommunala bolag lyssnar man ju ständigt på vad ägaren vill (i detta fall kommunfullmäktige) utan att vänta på ett fomellt ägardirektiv. Så måste det vara om det ska fungera i praktiken.

Frågan jag ställer till socialdemokraterna, som styrde när Vattenfall köpte sina kolkraftverk och kärnkraftverk i Tyskland, är följande:

- På vilket sätt utövade ni er ägarstyrning när ni tillät Vattenfall köpa dessa kolkraftverk i Tyskland?

I Spirics blogg idag kan man läsa bl a:

Citat: ”I övrigt får Kd politik som den vill. Kvinnor som är långt från arbetsmarknaden hölls ännu längre bort därifrån genom att få ett 3000 kr bidrag för att vara hemma, ta hand om barn och förstås man och hushåll”. Slut citat.

Kristdemokraternas politik ger ökat utrymme för familjerna att välja hur man vill ta hand om sina barn. Med vänsterstyret fick man 0 kr om man valde att vara mer tid hemma med sina barn och idag får man 3000 kr/mån. För lite dock men ändå ett steg åt rätt håll (vi vill öka till 6000 kr/mån).

Jämställdhetsfrågan måste kunna gå hand ihand med vuxna kvinnor och mäns möjligheter att välja vad som är bäst för familjen. Diktat och styrning i den frågan uppifrån, som Tamara Spiric vill, är att förringa vanligt folks förmåga att själva fatta kloka beslut.

Låt oss slippa politik som har till uppgift att ta ifrån människorna valmöjligheterna över sina egna liv. För många länder genom historien har visat prov på hur sådan politik leder till inskränkningar i människors frihet.

Detta är inledningen på den debattartikel som finns på DN-debatt idag och som bl a jag varit med och undertecknat i min nya roll på SKL.

Ca 1,1 miljon offentligt anställda finns inom kommuner och landsting i Sverige. Den nu stundande avtalsrörelsen kräver extra mycket ansvarstagande både från arbetsgivare och fackförbund.

Sveriges samlade produktion backar drygt 4 % i år. Regeringen tillför resurser som aldrig förr i historien till kommuner och landsting. Trots detta slår den globala krisen hårt mot sektorn. Det är bakgrunden till den debattartikel som skrivits idag.

På den ena sidan står Allians för Sverige. Partierna i Alliansen lägger kanske tyngdpunkten lite olika i hur Sverige ska återgå till full sysselsättning, men är överens om att det handlar om att varaktigt höja sysselsättningsnivån och att det måste ske genom en arbetslinje där huvudkomponenterna är att göra det mer lönsamt att arbeta och mer attraktivt att anställa.

Att utveckla arbetslinjen handlar om att det ska löna sig bättre att
arbeta i relation till att inte arbeta.

Mot denna hållning står oppositionen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilka inriktar sina förslag kring fyra huvudlinjer.

1. Höjda skatter på att arbeta
2. Höjda skatter på att anställa
3. Försvagad arbetslinje i socialförsäkringssystemen och i arbetsmarknadspolitiken
4. Försämrat företagsklimat